Efter tävlingen i Orsa har det blivit tre rejäla träningsdagar här i Bruksvallarna, regnade på måndagen så spåren var stängda. Jag litade på SMHI och höll mig lugn till klockan 11 då det plötsligt sprack upp och blev hur fint som helst, drog en rullskidtur till Hamra och tillbaka.
Sedan har jag kört två dagar där jag stakat 4,5 timme på förmiddagen, sedan skateat – hör och häpna – på kvällen och kört rörlighet morgon & kväll därtill. Har känts riktigt bra trots över sex timmars träning/dag, kroppen känns fortsatt pigg & fräsch och planen är att fortsätta hålla en hög dos ett par veckor till.
Säsongen 19/20 drog igång på riktigt med Sverigepremiären i Gällivare där världscuputtagningarna sker. Jag hade Ski Classics-premiären som högsta prio men ville få några race innan dess och se vad jag fortfarande gick för på vanlig sprint och distans trots mitt skiftade fokus mot långlopp.
Första distansen var 15km klassiskt och jag öppnade min juniorvana trogen stenhårt vilket vid första mellantiden placerade mig som 2:a tätt efter Oskar Svensson. Vanligtvis brukar jag stagnera rätt rejält efter en sån forcering men den här gången var det annat ljud i skällan. Jag höll bra även under andra varvet innan jag dessvärre på det tredje gick i backen, ingen större krasch men någon sekund försvann såklart. Sista varvet blev det bara att bita ihop och göra vad jag kunde för att hålla uppe farten. Visste att jag hade tappat ett gäng placeringar från den första passeringen men att speakern i extas skulle kommentera min målgång som ett topplopp hade jag inte trott på. Blev till slut en 9:e plats, Dario Cologna var med vilket innebar att jag var 8:e svensk och bara nån sekund ifrån 7:e, bara fallet mellan mig och den placeringen..
För mig som tidigare aldrig ens varit topp 10 på en Sverigecup (där inga världscupåkare deltar) var detta ett enormt kliv framåt och bådade gott inför den klassiska sprinten dagen efter, distansen jag inför hade störst förhoppningar på. Men frågan var, staka eller inte staka?
