Idag var det dags för något jag inte gjort sedan i februari, nämligen treminutersintervaller på rullskidband! Har turen att min gode vän Zebastian Modin (läs hans blogg) är så snäll att han lånar ut sitt band till mig och jag har därför inte haft problem att kunna köra grymma pass även nu i den här svåra perioden mellan höst och vinter när vägarna blir för isiga för att rullskida på. Coach Reck hade planerat ett saftigt pass och jag körde tre olika block varav första var slakmota & medelfort, det andra var brant & långsammare och sista blev platt & snabbt. Varierade alltså lutning och fart för att få blåsa igenom kroppen på alla olika sätt och vis, blev ett riktigt bra pass där jag kunde hålla den fart & lutning jag gjort när jag kört som hårdast, men nu körde jag ännu fler intervaller. Så det var ett fint kvitto på att jag har skött träningen i sommar och höst bra, det är dock fortfarande länge kvar till Vasaloppet då formen ska vara på topp, över fyra månader, så det finns fortfarande mycket tid kvar för att kunna lära kroppen att köra ännu snabbare och brantare.
Idag fortsätter vi med avslutningen av min första långloppssäsong, efter Birkebeinerrennet väntade nämligen världscupavslutningen Ylläs-Levi i Finland. Ett underskattat kraftprov på över 70km med tre rejäla stigningar, jag skulle nog säga att det är det tuffaste loppet under touren, med reservation för Reistadløpet i Norge som jag inte åkt än. Hur som helst flög vi några dagar innan loppet till Rovaniemi varifrån vi bilade till Levi, som är något av Finlands motsvarighet till Åre, nu är vi ungefär i mitten av april men det var full vinter där. Jag fick återigen starta ganska långt bak och till skillnad mot Birkebeinerrennet är det snabbt ganska smalt och går ner på endast två spår. Jag hamnade rätt långt efter och fick bara gilla läget, var helt omöjligt att ta placeringar och försökte man brände man massa energi utan att få ut så mycket av det. Efter första fjället bär det rejält neröver och jag plockade en del placeringar innan det var dags att klättra på nytt, nu fick jag lite mer spelrum och kunde börja köra upp mig. Blev ett riktigt krigarlopp där det för mig som då bara fick köra så fort jag kunde hela tiden för att hålla mig högt upp inte kunde slappna av eller åka taktiskt, det kan man börja göra när man kommit upp i en högre nivå. Krämade ur det mesta jag hade och gjorde återigen ett personbästa med någon placering och en 25:e plats, hade inför någon förhoppning om topp 20 men att jag ändå höll den nivån på en så tuff bana var jag rätt nöjd med. Tog dessutom några fina skalper och jag kände mig än mer övertygad om att långlopp och Ski Classics är något jag vill fokusera på fullt ut.
Sedan följde en fin vårvinter där jag fortsatte min fina form med lite olika lopp men mest minnesvärt var resan till Island och loppet Fossavatnsgangan. Jag, Emil Persson och Mattias Bångman följde med vår isländske vän som bor i Östersund hem till hans hemort på Island där ett 50km skidlopp gick av stapeln i början på maj. På startlinjen fanns namn som Iivo Niskanen, Morten Eide Pedersen och Nikita Kriukov så det var rikti klass på startfältet. Om loppet kan man säga mycket, som hur kallt, blåsigt, snöigt och tufft det var (jag var förberedd på glassig vårskidåkning och hade inte ens mössa med mig, därav den isländska på mitt huvud), men det gjorde bara känslan efteråt när jag gled i mål som fyra än bättre. Men vad det framförallt förhöjde var den fantastiska banketten på kvällen, loppet hade flyttats i sista stund på grund av snöbrist och därför lämnade väl just tävlingen i sig en del i övrigt att önska, men banketten, där hade man inte sparat på något. Dessutom var varenda en av de tävlande med, alltså upp emot 800 personer med och skapade ruskigt bra drag och en värdig avslutning på en fin säsong. Sen väntade några lugnare veckor innan jag kastade mig in i en stor förändring av träning med helt nya målsättningar än tidigare år!
Emil Persson och jag, knappt ett år senare 2:a och 1:a i ungdomscupen!
